Jag fick anledning att fundera lite extra på en ny infallsvinkel av sanning mot tidigare blogginlägget. Nämligen hur sann skall man egentligen vara mot varandra.

Jag vill egentligen säga ..hur sann skall man vara mot sig själv? Det händer något med ens självkänsla, med ens egen självrespekt, när man uttrycker sig sant. Vare sig det är mot skattemyndigheten, ens närmaste, arbetskamrater etc.

Jag läste en otroligt intressant artikel i veckan. En betraktelse över tidsfenomen kring vår tid och ett nytt fenomen. Att känslor – jag känner, jag tror, som ledfyrar för reaktioner och beslutsunderlag.

Idag igen, när jag gick iväg med mina noggrannt sorterade sopor, och tänkte på de andra soporna, som låg tappade på vägen, så kände jag … detta har jag inte bloggat om , men får lust att göra.

Jag tycker det är så tråkigt, att inte vi alla genomsyras av en vilja att hålla vår gemensamma miljö ren. Att det är så enkelt att bara släppa mcDonalds papper, burkar, fimpar i oändlighet, plastpåsar och godispapper på gatan, på gräsmattor och i redan överfulla papperskorgar.

Jag var på ett friskvårdsseminarium som Lidingöloppet anordnade tillsammans med Lidingö kommun i samband med Lidingöloppet.

Det var en meningsfylld och inspirerande dag. Absolut väl spenderad tid. Bara att förstå att det finns politiker som uttalat bestämt…vi skall låta  beslut på kommunal nivå genomsyras av Hälsa. Lidingö – Hälsans ö är slogan. Fantastiskt.

Känslan av överraskning är kvar. Jag hade ju bestämt mig, att mina resterande kroppsliga plågor till trots, så ville jag i alla fall igenom mina 15 km på Lidingöloppet. Jag tänkte: jag kommer att kunna klara att ta mig runt. Tid? Nej, innan mörkret föll i alla fall och alla gått hem. Ja, lätt överdrivet, det är klart jag önskade, att jag skulle kunna jogga lite. Det blev ungefär 50/50 av jogg och gång. I mina femtåskor. De kändes i alla fall kul.

Å jag är så där märkligt sur frustrerad och ändå på ganska bra humör. Det är som snurrigt, kan jag säga. Jamen, då är det väl inte roligt att blogga, fast jag egentligen skulle kunna berätta så mycket . Men först vill jag inte. Jag vill vara på topp. En verklig inspiratör, en som säger, ok , ta det från din nivå, och gör lite mer än du brukar. Det lyfter. Och nu känner jag mig si så där. Eller? 

Ok, så är det torsdag morgon. Det har gått 9 dagar sedan jag kunde träna senast. Nio dagar känns väldigt långt också i backspegeln. Vad var det, som hände egentligen, som gjorde att den där senaste träningen drog till något i min rygg, alla mina goda föresatser till trots om att inte ta i mer,än jag känner mig trygg med. Det hände något ändå, som successivt fick det som gjorde lite ont i ryggen att tillta och bli ondare och ondare till att till slut liksom vara en stor himla kramp. I min historia finns lite olika ryggskador som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Dagen började lika tidigt som vanligt. Jag vaknar vid 05.00 och tänker… är jag verkligen beredd på den här dagen? På att gå och träna idag också..Jag känner efter ..hur känns det nu i bäckenet, i senor och ligament? Jag tror att jag liksom letar undermedvetet efter ett skäl, som säger nej, detta går inte. Det är nog bäst att ställa in idag. Liksom lagen om kroppars tröghet som lätt gör sig gällande. Plus gamla minnen från olika olyckor som jag varit med om.

Försäljning, så många olika känslor som dyker upp. när man börjar prata om det. Det kommer mycket lätt tankar på, att någon skal lura på en något. Att man kommer ut och har köpt något man vare sig behövde eller ville köpa egentligen. Så hur det gick till? Eftertanken som uteblev. Otillräcklig beredskap för att kunna värja sig etc. Ja många upplevelser ligger givetvis bakom den känslan. Många försäljare som har tänkt ”göra en försäljning till varje pris, och som inte har tänkt: jag vill ha nöjda kunder, som talar gott om mig och oss efterpå. Endast nöjda kunder.

Jogga Eva, nu får du ta dig samman och jogga. Av många saker som jag håller på med så är just joggningen det, som kan fylla mig med motstånd, och en känsla av …nej, det är för tungt, inte i dag etc. Det kan absolut vara annorlunda också, och  där kontakten med varje steg är en glädje. Att steg för steg ta mig fram utan att stanna och hämta andan. Det är en underbar känsla. Det är bara det, att den är där inte alla gånger.