Söndag morgon. Jag vaknar som vore jag klocka samma tid som alla andra dagar numera. Runt 05. Väl medveten om.. idag är inte dagen som börjar på gymmet. Idag är mer min dag är ha tid med mina tankar. Eftertanke och planera lite.
Det är skönt när jag har tid med det. Att gå igenom lite hur dagen skall läggas upp, njuta lite extra av mötet med många jag tycker om igår och låta hjärnan få ta sina egna vägar helt enkelt bara. Det är skönt.
Söndag morgon. Jag vaknar som vore jag klocka samma tid som alla andra dagar numera. Runt 05. Väl medveten om.. idag är inte dagen som börjar på gymmet. Idag är mer min dag är ha tid med mina tankar. Eftertanke och planera lite.
Det är skönt när jag har tid med det. Att gå igenom lite hur dagen skall läggas upp, njuta lite extra av mötet med många jag tycker om igår och låta hjärnan få ta sina egna vägar helt enkelt bara. Det är skönt.
Vi firade en 99 åring igår – Liidia. Vi var där så många. Stora och små, släkt och bara vänner på vägen. Liidia – en härlig egen person, som blev uppvaktad av många och erkänd av många. Och allteftersom dagen framskred, så värmdes minnena upp och eftersnacket i köket kring en kopp te och i mindre skala blev så rikt. Frågor, som tänker hon mycket på döden, på livet efter döden? Finns det någon himmel ? etc. Nja, inte så , så tänker jag inte,utan varje dag vill jag skall vara lite himmel. Det är här och nu som jag kan skapa min himmel. Lära känna mina medmänniskor och glädjas med dem. Få nya vänner. Vilken skön attityd. 99 år. Och fortfarande nyfiken i nya möten. Fortfarande får människor betyda något för henne. Jag vill leva så länge jag kan bidra med något meningsfullt. Om så på hemmet.Och varje dag får liksom bära sitt.
Jag åkte hem så berikad. Fylld av mänsklig värme , fylld av sång och kände så viktigt det är med vänner i alla åldrar. Så många nya nät och sammanhang som knyts runt , kan knytas runt oss, om vi vågar betyda och berika.