1 maj – en fin söndag som inspirerat mig att gå till Katarina Kyrka och lyssna till Olle Karlsson. Olle Karlsson som lyckats få Allhelgonakyrkan att bågna av besökare, som förmulerat meningar om livets mening, om kristendomen, som fått så många att kunna relatera till religion och gud på ett nytt sätt. Ett kärleksfullt sätt som människor inspirerats utav. 10 års jubileet i Allhelgonkyrkan var en otrolig vittnesbörd om, hur människor hittat sig själva och en djupare mening med sina liv i kaos och misär.
1 maj – en fin söndag som inspirerat mig att gå till Katarina Kyrka och lyssna till Olle Karlsson. Olle Karlsson som lyckats få Allhelgonakyrkan att bågna av besökare, som förmulerat meningar om livets mening, om kristendomen, som fått så många att kunna relatera till religion och gud på ett nytt sätt. Ett kärleksfullt sätt som människor inspirerats utav. 10 års jubileet i Allhelgonkyrkan var en otrolig vittnesbörd om, hur människor hittat sig själva och en djupare mening med sina liv i kaos och misär. Hur samvaron i kyrkan kommit att handla om en kärleksfullhet till människan med all sin ynklighet och alla sina tillkortakommanden. Som har fyllt kyrkan med liv. Nu verkar samma kraft genomsyra också Katarina kyrka, där Olle Karlson blivit kyrkoherde.
Han har skrivit böcker, som är djupt utlämnande – t ex Kristendom för ateister och Vilket himla liv. Och det som är så otroligt starkt är, att de känns ärliga. Både sidor som han fått jobba mycket med för att acceptera och våga erkänna, och det som varit lättare att visa upp får finnas med. Det är en strävan att vara en hel människa – på gott och ont som genomsyrar alltihop. Det är så otroligt starkt och berörande.
Denna gång så var inte Olle Karlsson där utan en annan präst .. Mary ? som höll predikan. Men hon genomsyrades av likartat budskap. Att vara en sann människa, och inte en som predikar ytliga meningar, som inte hade referens i egna upplevelser. Det var verkligen en levande mässa i kärlek och acceptans. Vilken känsla! För att inte tala om musiken. Klangen från flygeln i det stora kyrkorummet. Den lyfte mig med tonerna. Så vackert. Det fanns som inga begränsningar. Så där satt jag och blev som omskakad av närheten, det berörande och levande. Det var starkt.
Bara för att strax därpå ramla rakt in i 1 maj demonstrationerna. 1 maj – en så stor dag. En internationell dag, som varit och är en segerdag för arbetarrörelsen i hela världen. För människor, som trott på rättfärdighet och rättvisa. Som kämpat med livet som insats för rättfärdighet, och som glatts åt alla framsteg, som gjorts och kommit att bli tillgängliga för fler och fler människor. En segerdag för människan, som trott och tror på ett samhälle, som bryr sig om alla dess invånare, som vill att vi skall skapa ordningar som berikar alla. Som tror på ett rättfärdigt samhälle också för de som fötts in i omständigheter, där man inte alls har haft det stöd för sin utveckling och växt som en människa önskar sig. Demokrati..allas rätt att delta och ha en röst – också kvinnorna. Vilken mäktig vision om ett gemensamt samhälle, som förlösts genom så många människors kamp för rättvisa och rättfärdighet. Inget att ta för givet utan värt att ge erkänsla till alla som kämpat för att det skulle bli tillsynes en självklarhet. Och kämpar, för visst finns massor av utmaningar i vår värld, som kräver vårt engagemang och medskapande. Det är så många och så svåra frågor.
I min hjärna så blev det en så stark kontrast när jag gick från Katarina kyrka och ut på Götgatan, där en del alltjämnt skanderade slagorden. För att alldeles strax därpå bli medveten om gangsterkriget i Göteborg som skipat sin rättvisa och skjutit ihjäl ytterligare någon som i deras tycke förtjänade att dö… en utveckling som blivit allt mer påtaglig också i vårt land. Öga för öga och tand för tand eller bara för farliga vittnen för att få finnas kvar?
Och på toppen av allt… Usama Bin Laden dödad. Efter att ha varit den mest jagade personen i världen, så hade amerikanska underrättelse tjänsten kommit hans gömställe på spåren, och dödat honom och fler. Det samlades många människor på GroundZero och i Washington… och firade. Men vad firar man egentligen? För mig är det en sorglig dag och sorglig påminnelse om så mycket hat och oförståelse, så mycket brist på tillit till vår kapacitet att tillsammans skapa ett gott samhälle, värt att värna om och engagera sig i.
Ja någonstans här blir det bara för mycket för min hjärna att få ihop, och jag tänker …ibland får vi bara stå ut, stå pall för det oförenliga och liksom bara vara ett tag, tills tilliten återtar sin plats i en tilltufsad hjärna. Det är inte lätt att hantera alla dessa så olika budskap. Det är inte lätt att vara människa.