Jag har varit på nostalgi tripp. I min uppväxtstad. Dels skulle jag träffa gamla klasskamrater från förr… Studenten 1966… i Vänersborg. Det var en stor händelse den gången. Sista nålsögat oavsett hur allt hade gått tidigare var muntan. Där vi skulle förhöras av censorer. För min del var jag uppe i tre ämnen , varav latin, historia och spanska om jag kommer ihåg korrekt. Det var nervöst. Betygen kunde påverkas ända ut i slutförhören.
Jag har varit på nostalgi tripp. I min uppväxtstad. Dels skulle jag träffa gamla klasskamrater från förr… Studenten 1966… i Vänersborg. Det var en stor händelse den gången. Sista nålsögat oavsett hur allt hade gått tidigare var muntan. Där vi skulle förhöras av censorer. För min del var jag uppe i tre ämnen , varav latin, historia och spanska om jag kommer ihåg korrekt. Det var nervöst. Betygen kunde påverkas ända ut i slutförhören.
Om alla klarade sig, så vi kunde av hjärtans lust sjunga studentsången vid utspringet. Annars var det ett tyst utspring. Våra avgångsklasser fick sjunga. Framtiden låg framför våra fötter – för oss som hade klarat denna passage i livet och nu skulle vidare till olika utbildningar på olika ställen i landet. Finast var nog Lund och Uppsala. Göteborg lockade mer för mig. De var lite radikalare där, åtminstone på vissa institutioner. Att inte läsa fanns inte som ett alternativ överhuvudtaget. Det var så givet och så rikt att få tillgång till mer kunskap.
Jag har många gånger funderat över den där motivationen, nyfikenheten , revanschlusten, eller vad det kan ha varit som drev mig den gången att fördjupa mig i mina olika ämnesområden. Den ena boken efter den andra. Dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad.Och det växte till år. Till ett liv i lärande. Till en känsla av ödmjukhet inför …så lite jag kan, trots allt jag kan.
Nåväl tillbaka till Vänersborg. Under kvällen fick jag reda på att dagen efter vår studentträff, så skulle Vänersborgs kyrka återinvigas med pompa och ståt – inklusive biskopen och flera olika körer. Detta fick inte missas. Kyrkan mitt i byn. Som ligger mitt i kulturaxeln – som det numera kallas – med museum, skolan, kyrkan , residenset och den lummiga, gröna plantagen. Det var inte bara jag, som tog vara på möjligheten att gå dit. Det var fullt. De fick skapa break-out room i församlingshuset med digital utsändning till dem, som inte fick plats.
Så vacker musik, och vacker restaurering. Välbalanserade färger och ljuskronor som verkligen spred ljus. Ett ljust och vackert rum, som lyfte bort tankar på det dagsaktuella för en stund. Livet blev större och jag tänkte…. ja, så annorlunda det var när budskapen var tämligen entydiga. Den rätta vägen ganska utstakad. Både vad gällde kyrkan, religionen, det man kallade hyfs och vett, och hur vägen mot en ljusnande framtid såg ut. Slängde man ett kolapapper på marken, så var det inte bara ens föräldrar som var på en, utan rektorn om han såg det, vicevärden i huset vi bodde – han hade ögon både fram och bak kändes det som. Han såg nästintill allt.
Det var inte lätt att komma undan det vakande ögat – och mest utmanande var det väl i söndagsskolan, där det blev klart… Gud ser allt. Så det ögat undkom man aldrig, inte ens när vi senare tjuvrökte under de upplagda småbåtarna nere vid vattnet. Han som jag trodde t o m kunde läsa mina tankar. Gud. Inte kunde min föreställningsvärld bokstavera till en stavelse av … Gud – kan det vara jag? Kan det vara mitt överjag, mitt undermedvetna, mitt kollektivt undermedvetna ????
Så annorlunda världen och budskapen och vägarna har blivit. Nu ligger ett enormt smörgåsbord framför oss av ett utbud av världsbilder och inriktningar och möjligheter som är oändliga. Hur i hela friden skall man välja sin väg i allt detta?
Ja, det funderade jag över , när musiken strömmande ut i kyrkorummet. Schuberts Ave Maria fick själen att vandra genom en lång tidsepok. Violinmusiken fullkomligt tog oss i besittning och det blev en stor stund.