Idag igen, när jag gick iväg med mina noggrannt sorterade sopor, och tänkte på de andra soporna, som låg tappade på vägen, så kände jag … detta har jag inte bloggat om , men får lust att göra.
Jag tycker det är så tråkigt, att inte vi alla genomsyras av en vilja att hålla vår gemensamma miljö ren. Att det är så enkelt att bara släppa mcDonalds papper, burkar, fimpar i oändlighet, plastpåsar och godispapper på gatan, på gräsmattor och i redan överfulla papperskorgar.
Idag igen, när jag gick iväg med mina noggrannt sorterade sopor, och tänkte på de andra soporna, som låg tappade på vägen, så kände jag … detta har jag inte bloggat om , men får lust att göra.
Jag tycker det är så tråkigt, att inte vi alla genomsyras av en vilja att hålla vår gemensamma miljö ren. Att det är så enkelt att bara släppa mcDonalds papper, burkar, fimpar i oändlighet, plastpåsar och godispapper på gatan, på gräsmattor och i redan överfulla papperskorgar.
Jag skulle kunna bli en sån där tant, som går och plockar skräp, för jag lider av att en fin miljö, så lätt skräpas ner. Jag kan se mig gå med en klypa i handen och rensa, för att få komma ut och njuta av en fin miljö. Egentlige tycker jag att det borde ingå i en årlig samhällstjänstdag. Håll Sverige rent tillsammans kan få fortsätta att vara en härlig slogan.
Mina fintalanger tar sig ytterligare några uttryck. Genom åren så har jag tagit vara på alla blomsterlökar från balkonglådornas påskliljor, som när de är utblommade , grävts ner utanför huset i gräsmattan. Och de svarar med att blomma i slänten utanför huset om våren. Och det blir så fint. Likaså blommar oftast krokusarna, som planterades som minnesmärke efter sönernas hamstrar, som en efter en hittades döda i hamsterburen.
Hur kan det komma sig, att inte alla har den där längtan efter att låta ögat vila på något fint? Utan att en del helt enkelt struntar i det och bara låter skräppåsarna bli kvar vid bänken, i parken, utanför fiket och Mc Donalds. Så lätt bara kastar in skräp i buskagen och tänker inte på, det kommer fram så småningom. Liksom det som göms i snö kommer upp i tö i vår natur.
Varför blir det såna enorma mängder sopor av olika sorter? Alla dessa förpackningar. Har du som jag fått nya förvaringsutmaningar i köket? Vi har inte bara en sophink under diskbänken – på samma ställe som hos alla andra. Den där sophinken, som tidigare nästan räckte för en hel familjs sopor under flera dagar, men nu – med bara två i familjen – så har vi utöver denna, en påse för plastförpackningar. Den fylls nästan lika snabbt, som den för tidningar. Så mycket papper, som bara går rakt i soporna igen. Vilket grymt slöseri på resurser som finns här. Otrolig tur att vi åtminstone har börjat sortera och återvinna.
Ja i köket finns numera ytterligare påsar. En för grövre papper och förpackningar av kartong, som inte skall med bland tidningar. Det kräver också sin påse. Sen kommer vi till glas och metall. Hur viktigt som helst, att alla sopor dessutom är diskade, så de inte ligger där och luktar. Det har blivit knepigare. Jag kan inte låta bli att tänka på det där med natur hushållningens tidevarv, då allt kom till användning igen. Där mjölken hämtades i spann eller glasflaskor i takt med nymodigheternas intåg. Mycket lösvikt och givetvis kasse att ta hem inhandlade varor i. Skjortor där kragar vändes och manschetter också. Där slitna kläder färgades och klipptes till trasmattor och fick nytt liv igen. Där spik drogs ur brädorna och rätades ut för att komma till användning igen. Ja i princip allt togs till vara som gick att återanvända. Så annorlunda det har blivit på kort tid.
Sopbergen växer och politikerna funderar… kan man besluta om avfallskvarnar för hushållssoporna för att de bättre skall kunna återvinnas till biogas? Det verkar smart på något sätt, och smart också att sätta en prislapp på det.
Tänkte jag, och stoppade mina sopor i respektive containrar och kände mig som en god samhällsmedborgare. Samtidigt som detta otroliga resursslöseri gnager inom mig. Att inte ta mer än vi ger till vår jord! Vilken hisnande utmaning och tanke.