En gammal kärlek vaknade. Vilken härlig känsla.
En vecka i fjällen – Hamrafjället som så utmanade min föreställningsförmåga. Två mil från slutdestinationen så var det barmark i princip. Jag tänkte, å nu har jag gjort ett dumt beslut. En vecka i tö och slask och lervälling, som t o m kan göra promenader mindre attraktiva. Borde jag haft bättre koll? Borde jag inte ha bestämt mig för detta äventyr?
Ja, det snurrade många tankar på vägen till Hamrafjället.
En gammal kärlek vaknade. Vilken härlig känsla.
En vecka i fjällen – Hamrafjället som så utmanade min föreställningsförmåga. Två mil från slutdestinationen så var det barmark i princip. Jag tänkte, å nu har jag gjort ett dumt beslut. En vecka i tö och slask och lervälling, som t o m kan göra promenader mindre attraktiva. Borde jag haft bättre koll? Borde jag inte ha bestämt mig för detta äventyr?
Ja, det snurrade många tankar på vägen till Hamrafjället.
Dock väl där , så fanns det ju snö uppe på fjället. Lite hård, så klistervallan som var kvar på skidorna efter Halv Vasan passade bra de första dagarna. Men sedan kom blåsten , ja jag vill nog skriva stormen. Vi tog oss upp mot en liten toppstuga, där vi skulle fika och i byarna blåste det över 20 ms. Vilken känsla, för att inte tala om att ha den vinden i ryggen nerför. Där fanns ögonblick av skräck… Men allt gick bra, också när vi fick vada över en del av älven, där snötäcket inte bar utan påminde oss om de förrädiska isarna. Tursamt nog stod skorna emot vätan till den nivå jag fick vada. Något värre med min syster som riktigt plumsade i.
Men fantastiskt är det ändå, och vilken belöning i toppstugan vi fick med Renskavspaj med katareller och våffla därpå. Det är smakade så gott, och brasan sprakade så härligt. Så denna tur har absolut gett mersmak. Jag vill flera veckor mer.
Tövädret slog om och så kom snöfallet. Då blev klistret helt förkastligt. Bort måste det. Jag fick en eftermiddag i backen medan vallaboden tog hand om skidorna. Och där var det kö, för det fanns många i likartade vallningssituationer. Det gav mig min chans. Å vad jag njöt, om än backen också var hård. Men mina träningspass har verkligen gett resultat. Det kändes som om jag var starkare i benen än på länge, och inte bara det… i takt med att nysnön kom och blåsten ven så la den sig i drivor. Jag kände mig överlycklig av att kunna parera med bakvikt i lössnön som jag inte kunnat på länge, om någonsin. En fantastisk känsla. Hela glädjen från förr kom liksom farande. Inte bara för benens styrkas skull utan också för skidoveralen.
Den köpte jag när Stella Mc Cartney designade sin kollektion för H&M. Först var jag där och tittade och kände, nej, det är för mycket pengar… så jag köpte den inte. Sen när det var dags för rea av vinterkläder, så fick jag en ingivelse… jag skall gå dit och titta om min overall finns med och det gjorde den. Vilken hit! Det enda – den var för liten. Grrr, men där och då så sa jag till mig, det spelar inte någon roll för jag skall komma tillbaka till den formen som jag har haft en gång, så kg efter kg skall bort… Så den dagen skall komma när jag kan ha den… Helt fel tänkt enligt många, men inte för mig… och nu, innan vi skulle åka iväg, så var frågan … vilken skidoverall skulle jag kunna använda… Jo, det blev
Den som jag väntat på. Vad roligt… och dessutom så var den så otroligt genomtänkt i alla avseenden. Med dragkedjor , nyckelband, ventilation, extra skydd i halsen, fickor för telefon och liftkortet etc. Så hela stassen var en ren glädje. Och den stod emot blåsten som var bortåt 15-17 ms… Jag bara njöt..
Så mitt budskap idag blir verkligen – ge inte upp dina önskningar. Fortsätt att se dina önskade mål också i motvind. Håll fast, håll ut … kärleken kommer som ett fantastiskt kvitto. Jag längtar banne mig redan till nästa års skidåkning och kanske skall jag ge ytterligare delar av mitt kärleksförhållande till skidåkningen en chans… Livigno, Cervinia, Val dìsere, Dolomotirnas skidsystem, vad mycket roligt jag upplevt där. Jag tror det är dags att sätta av ett speciellt skidkonto. Inte ett år till som får gå förlorat..