Å det gick liksom inte att börja dagen utan att jag såg ikapp sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Det har varit så mycket de senare dagarna så tiden har inte räckt till. Dock imorse vaknade jag riktigt tidigt. Vintertiden hjälper till och gav mig den där stunden utan för mycket annat som grep in i upplevelsen.
Å det gick liksom inte att börja dagen utan att jag såg ikapp sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Det har varit så mycket de senare dagarna så tiden har inte räckt till. Dock imorse vaknade jag riktigt tidigt. Vintertiden hjälper till och gav mig den där stunden utan för mycket annat som grep in i upplevelsen.
Vilka liv, vilka upplevelser, vilken utmaning. Att våga leva sitt liv, som det känns rätt att leva det. Där kärleken fick ta överhanden och där rädslan ströp varje möjlighet att mötas, att på ett äkta sätt kunna visa.. här är jag. Jag är alldeles knockad av gestalningen och medveten om … detta är dessutom sant. Det är inte en fiktiv historia.
Bilderna, känslorna kryper på och jag kan verkligen förstå de som inte klarar att dela dem, som bara inte orkar att livet kan vara så brutalt. Som försöker skydda sig inom säkrare staket, och hålla tag i konventioner, bilder av hur allt bör vara. De som inte orkar möta hela livsprocessen utan ser bort, eller känslomässigt försöker i en glättigare form förneka livsutmaningar, som för en del är avsevärt mer utmanande än för andra. De som vill leva genom alla konventioner, som vill forma sitt liv så som det känns sant.
Detta är jag tacksam för att jag fått se, fått ta del av, och beröras inombords av. Livet…. vilken utmaning. Djupa andetag och så börjar dagen.