Oj, vilken känslodynamik som jag har varit mitt i under denna semester. Väldigt mäktigt. Frestelsen slår mig, borde jag skriva om all denna turbulens, eller skall jag bara skriva, när känslan är stadig och stark? Men nej, jag är ju verkligen en person som ”predikar” att man skall vara sann, verkligen också känslomässigt sann. Det äkta mötet äger bara rum då. Det är viktigt också när det gäller mig, vet jag ju. Även om det känns lite utlämnande.
Oj, vilken känslodynamik som jag har varit mitt i under denna semester. Väldigt mäktigt. Frestelsen slår mig, borde jag skriva om all denna turbulens, eller skall jag bara skriva, när känslan är stadig och stark? Men nej, jag är ju verkligen en person som ”predikar” att man skall vara sann, verkligen också känslomässigt sann. Det äkta mötet äger bara rum då. Det är viktigt också när det gäller mig, vet jag ju. Även om det känns lite utlämnande.
Jag har gjort många olika saker i sommar. Cykeln både den nya och den gamla har varit min följeslagare på Gotland, i Dalsland och nu senast på Väddö. Vilken känsla. Den nya cykeln kan jag både sätta upp och ta ner själv ganska enkelt på taket på bilen. Jag njuter.
Jag har besökt min uppväxt nejd. Vårt sommarställe i Dalsland, som jag levt med under 50 år. Underbart vackert och så gott att ha ett ställe där vi systrar har kunnat mötas, tankat ursprungsrelationerna och utvecklats tillsammans. Där mina barn plaskat omkring och levt fritt utan rädsla för gängse faror som trafik och annat. Så mitt i naturen och med vattnet som ett härligt element just på tomten. I vårt hus hörde vi vågorna rulla mot stranden, absolut vinden blåsa och det är underbart. Just underbart, och det var just det. Jag är inte en delägare i detta ställe längre sedan många år tillbaka. I samband med en skilsmässa och en ekonomiskt så utmanad situation, så blev det den delen som jag knoppade av. Det var så smärtsamt, att jag inte utsatt mig för att besöka detta ställe under den vackraste tiden på året förrän i år. Tidigare successivt lite på höst och vår, och som gäst hos min storasyster, men inte mitt i den blommande sommaren. Det orkade jag liksom inte med. Men nu gjorde jag det. En hel vecka, som var så fin, och så berörande. Mitt känslomässiga möte med en separation som var panikslagen.
Jag såg mitt liv i nästan varje sten, i huset, i utedäcket, i båtarna, i Fri form möblerna, i byttor och kastruller. Och jag grät. Kände smärtan i saknaden och i känslan att inte vara en del av detta längre. Utanförskapet slog till så hårt, trots att jag är så välkommen. Famnen är vidöppen från mina systrar. Vad märkligt. . Sårbart. Mitt i vackra sommaren, som jag har njutit av så. Möte med människor, som jag är självklar för, som jag har känt i hela mitt liv, som jag inte behöver förklara mig för, utan bara vara.
Långa simturer i sjön. I ett vatten som bara omslöt och var lockande att just simma långt i. Flera kilometer så där på vattenutflykt. Vilken känsla. Vilket liv. Och så slog det mig igen.. jag är inte en del eller är jag det i alla fall eller hur är…
Vill jag tillbaka eller? Ja, känsloströmmarna får arbeta där i min själ, och det gör de. Och det är som om jag har varit känslomässigt vidöppen härefter. så en bra start för en kurs i Personlig utveckling som är det jag varit delaktig i härefter. Känslighet som en väldig potential. Som själens kompass. Det gäller många stunder att andas stort för att rymma alla känslor som bubblar runt. Så all medkänsla för …det är inte lätt att möta sin sorg, sin saknad, sin smärta. Men det är värt det. Det synliga går att hantera. Det bortträngda ligger och stör och tar energi, och vi behöver göra kringgående rörelser, istället för att kunna gå på sin väg.
Sommaren känns levande och rik, och jag är mitt i den. Vilken lycka det är.