Jag kom iväg på bio. Det hade jag planerat, men kvällen blev inte som jag tänkt, så jag övervägde… skulle jag kanske låta bli. Fortfarande är jag infekterad i bröstet – det skulle kunna vara ett skäl. Nej, jag har passerat stadiet, när jag nyser och smittar. Förkylningen, som stack ner i lungorna, blev lite segdragen, men den håller på att lösa upp sig.
Jag kom iväg på bio. Det hade jag planerat, men kvällen blev inte som jag tänkt, så jag övervägde… skulle jag kanske låta bli. Fortfarande är jag infekterad i bröstet – det skulle kunna vara ett skäl. Nej, jag har passerat stadiet, när jag nyser och smittar. Förkylningen, som stack ner i lungorna, blev lite segdragen, men den håller på att lösa upp sig.
Jag hade bestämt att jag ville se Tusen Bitar – en dokumentär om Björn Afzelius. En stycke historia från en tid i mitt liv. En tid, där det var så enkelt att känna vad som var rätt, vad som var rättfärdigt och vad som var förtryck och fångenskap.
Bio Rio – denna underbara biograf på Söder i Stockholm – först en härlig informationsfilm från Naturskyddsföreningen om vikten av att välja ekologiskt. Det blev som en belöning för att jag åkt iväg redan där. Vad underbart att fler och fler talar om, hur viktigt det är att vi väljer ekologiskt. Reell konsumentmakt.
Sen… den lite vemodiga gitarren tonar in , och orden som är så nära, så enkla att ta till sig, enkla att känna igen ljöd ut. Inte skönmusikaliskt.i sin filmatisering men jag kände igen. Känslan där och då, känslan av mitt liv, mitt livs engagemang. Känslan att livet är viktigt, och det är viktigt, vad vi gör med det. Känslan att det är viktigt att bry sig. Känslan att rättfärdighet är den grund, som jag vill, att våra liv skall byggas utifrån.
Bilderna från Björn Afzelius liv går liksom rakt in, försvarlöst, och tårarna börjar rinna utmed kinderna. Vad gråter jag för? kanske känslan : Vart tog det där engagemanget vägen. Absolut inte bara i mig utan i samhället i stort. Där vi sjöng om frihet. Om lika värde. Om solidaritet. Det var så viktigt och det är så viktigt. Rättfärdigheten, och göra det som känns rätt också när vi tittar varandra i ögonen.
Sen tror jag tårarna rann över känslan av ett en stor del av också mitt liv har passerat. Det är ett levt liv i stora stycken. Mycket kortare sträcka kvar än den jag har levt. Så mycket som aldrig kommer igen. Vad blev det av mitt liv? Det närgångna porträttet med alla svåra känslor, och känslomässiga sår kröp så nära. Det blev omöjligt att värja sig för nakenheten i sångerna. Orden bara grep tag i något, som talas så lite om och ändå en gång var så självklart. Jag tror de rann utefter kinderna också över känslan över döden. Att livet har en bortre gräns. Tiden är inte obegränsad. Det handlar om viktiga prioriteringar. Slarva inte bort din tid Eva. Jag vill att det jag gör och det jag ger är viktigt och jag vill att det skall vara på riktigt.