Nu är det inte många dagar kvar, innan julafton slår till. Denna dag, som genom allas våra liv varit så fyllt av liv. För de flesta kanske en dag sprängfylld av förväntningar på paket, som både skall ges och tas emot… å var detta allt, eller nej, det här var svårt. Det gillar jag inte. Blir inte mottagaren så glad som man önskat – … Upplevelsespektrat är stort. För många är det en helg, där fylla, bråk och misshandel också är en verklighet.
Nu är det inte många dagar kvar, innan julafton slår till. Denna dag, som genom allas våra liv varit så fyllt av liv. För de flesta kanske en dag sprängfylld av förväntningar på paket, som både skall ges och tas emot… å var detta allt, eller nej, det här var svårt. Det gillar jag inte. Blir inte mottagaren så glad som man önskat – … Upplevelsespektrat är stort. För många är det en helg, där fylla, bråk och misshandel också är en verklighet. Det är inte för inte, som många pratar om en vit jul i många bemärkelser.
Att julen för de flesta är långt, långt bort från hur dess ursprungsberättelse sprang fram – i ett stall i Betlehem, där detta lilla gossebarn, som har kommit att få en otrolig betydelse över hela världen, föddes. Jesusbarnet.
Julen har blivit något så annorlunda. Kommersens högtid. Är det den tid på året då dagskassorna slår alla rekord? Det väcker många tankar och frågor i mig. Jag vill så gärna ha ett förhållningssätt, där det är det, som jag verkligen värdesätter, som står på önskelistan. Presenter, som jag i djupet tror är värdefulla. Som är upplevelserika och berikande. En massa julmat? Nej, det är ett tag sen jag tände på det. Jag och de flesta med mig bor ju inte på landet längre, där slakten tvingar fram många olika recept och sätt att ta vara på skörden, djuren etc. Smaka på allt och julbordet är där. Nej, jag vill leva minst lika hälsosamt på jul som annars. Kanske t o m bättre, när tiden är mer på min sida. De allra godaste salladerna och gröna rätter, som kan ta lite längre tid att göra i ordning. Kola och karameller? Nej, nej, nej. De blir inte bättre för att det är jul. Äter jag dom? Jo det händer, men de står inte på önskelistan.
Ena sonen sa till mig vid ett tillfälle: du är så djup, mamma. Du måste förstå, det är inte alla som gillar det. Ja, så kan det mycket väl vara. Och samtidigt det är svårt att inte reflektera från de ställen där min själ är van att vara och tycker är meningsfullt att vara. Att föras bort från mig, från reflektionen och det perspektivet. Det är fel i mig. Och jag helt enkelt trivs inte. Jag vill att det skall vara möten.
Sveriges Television sände för någon vecka sedan ett program som fick min själ att fullkomligt gå i extas. Arkitektur i det vilda – om Todd Saunders. Hela programmet var underbart. Arkitekturen, inredningen, filosofin om hur ta vara på öns företräden. Det var ett lyckorus som gick genom hela mig, och där och då bestämde jag mig. Jag vill inte dö utan att ha varit där. En resa dit är satt på önskelistan.
Kanske vill jag det än mer, efter veckorna som har gått. Jag fick en påknackning som sa… du har en gräns för vad du klarar att hantera också. Det har jag svårt att tro. Inte för att jag brukar spränga alla gränser, för jag respekterar att jo, nu är det dags att sätta punkt för dagen. Absolut. Jag tränar, så att jag uppfyller min önskan. I stora drag äter och lever jag som jag önskar och tror gör gott för mig, och i det perspektivet tänker jag på jorden också. Och ändå…det är väl inte sant. Jo, jag fick syntax error i hjärnan. Den mäktade inte hålla ihop alla trådar, utan valde att koppla ur. Och när styrcentralen kopplar ur, då är det skarpt läge. Som tur var, jag hade ett par klienter här, som såg det händer något konstigt nu, och fick iväg mig till sjukhuset. Där tappar jag kontakten helt med det som händer.
Jag, Eva Vadenmark, sjukhus, medicinering, hjärtövervakning, hjärnskanning. Alla de prover. Nej, det kan inte vara sant. Det kan inte, eller… jo, det var jag. Jag kom ihåg mitt personnummer. Jag som satsat så på hälsa, toppnäring, balans i livet… hur skall jag förklara detta för mig själv? Alla prover är jättebra. Jag vet nu – jag har jättefina kärl, hjärtat är starkt, inga infettningar i hjärnan eller kärlen i övrigt. Inte stroke, inte hjärntumör, inte virus i hjärnan. Det är ju toppen. Men ändå…
Jag kan inte annat än säga, jag har hittat på så många roliga saker i mitt liv och hittar alltjämnt på. Det känns kreativt och levande. Jag säger ja till mycket utveckling. Det vore fel att inte skriva TACK – mamma och pappa som verkligen stöttade… satsa på din utbildning. Ta vara på att du har möjligheten. Det är inte självklart. Har inte varit självklart – inte heller här i detta lilla land. Så tack alla som gått före. I dessa dagar är frågan ännu synligare genom att Malala har tagit emot Fredspriset just för hennes kamp för att flickor skall ha rätt till utbildning.
Anthony Robbins, Brandon Bays, David Neenan. Jim Rohn, Herbalife. Vilka människor ni är och var! Jag älskar alla perspektiv förskjutningar som jag fått genom er. Potentialen Eva Vadenmark är så mycket mer tillvaratagen tack vare allt detta. Jag älskar dessutom alla fysiska utmaningar jag tagit, att jag hoppat fallskärm, att jag gått på de glödande kolen, att jag kan simma långt. 3-4 km så där för att det känns underbart och är fint i naturen och jag bara njuter. Att skapa äventyr med någon av mina cyklar. Hmmm, säger min själ. När jag får vara med mina söner och dela lite livsinnehåll, det är också hmmmm. Och nu också med små töser , små barnbarn – Olivia och Wilhelmina som är egna små sorter. En glädje i djupet. Och det är det med många av de vänner jag har också. Liksom när jag hittar på saker som jag helt enkelt bara vill göra själv. Två Tjejklassiker och Tre Halvklassiker – det är roligt att ha diplomen och jag samlar på medaljerna.
Vad i hela friden handlade det då om? Att jag håller på att bli gammal? Råden som jag fått är många, varav många just går ut på det. Du måste inse att du inte är ung. Att du är gammal. Skall du inte gå i pension. Ta det lugnt etc. Sitt inte så mycket framför datorn. Var inte uppkopplad hela tiden etc.
Men nej, det träffar inte rätt hos mig. Livet är ett äventyr och det skall få fortsätta att vara ett äventyr.
Däremot borrar jag mig fast i återhämtning som ett ord. Jag behöver ge mig mer obokad tid. Tid med luft, där hjärnan kan hinna komma ikapp, och liksom arbeta färdigt med frågorna. Tanken slår mig att det är lite symptomatiskt, att jag, när jag jobbar med datorn, och det inte händer direkt, ger ett nytt kommando och vill att det skall hända nu, och så blir det liksom trassligare istället. Orkar ibland inte vänta ut processerna. Så har det nog varit lite för mycket. Jag har inte gett hjärnan tillräckligt med arbetstid att jobba färdigt med frågorna. Utan många, många frågor som funnits som bollar i hjärnluften. Den pusselbiten skall på plats nu, så länge jag och mitt gäng har mig.
Så julen – den skall bli mer på mina villkor. Göra sånt jag tycker om? Åka längdskidor – ja, här verkar det mer lägligt med cykeln. Hjulcykling? Men skidor? Jo, absolut. Äntligen åka ner och åka utför. Utför så där obrutet i flera kilometer. Det längtar jag efter, och det skall jag göra. Till Livigno. Och tänk att jag dessutom hittade en lekkamrat som inte heller hade gjort det på länge och tyckte förslaget var roligt. ”jag följer gärna med”. Vilken grej.
Och så skall det bli JULBAD… den traditionen i ny tappning. I mitt spabad på uteterrassen 10 våningar upp. Vilket äventyr det är. Varmt och mysigt och vare sig det är stjärnklart eller snöar, helt underbart att bara krypa ner i det där varma vattnet, låta massagesprinklerna puffa på musklerna lite här och där. Hmmmm, det känns som en härlig tanke… så GOD JUL till er alla som delat mina tankar.