Minnen, minnen, minnen

En helg som igen gjorde det möjligt för mig att botanisera i minnena från min uppväxt. Sett alla miljöer, där ”som barn jag lekt”. Vilken miljö jag varit en del av. Jag är tagen av vilka ytor, vilka intryck, vilka möjligheter som jag fått mig till livs, där jag växte upp. Jag fick på mitt barndoms smörgåsbord så mycket uppdukat. Tillgång till både stad och land med allt vad det innebar. 

Jag har gått omkring i mina miljöer och bara njutit, tagit in och kommit ihåg. 

En helg som igen gjorde det möjligt för mig att botanisera i minnena från min uppväxt. Sett alla miljöer, där ”som barn jag lekt”. Vilken miljö jag varit en del av. Jag är tagen av vilka ytor, vilka intryck, vilka möjligheter som jag fått mig till livs, där jag växte upp. Jag fick på mitt barndoms smörgåsbord så mycket uppdukat. Tillgång till både stad och land med allt vad det innebar. 

Jag har gått omkring i mina miljöer och bara njutit, tagit in och kommit ihåg. 

Sandlådan på gården var ganske stor och en av mötesplatserna, när vi var små, Sen i takt med att vi blev några år större – det var kanske 500 meter bort till lekplatsen med stora ytor, med gungor och karuseller och spännande klätterställningar. Massor av yta att springa omkring på, leka tafatt, hoppa hopprep och långrep, där vi kunde vara 6-7 stycken, som hoppade samtidigt. 

I staden likaväl som på andet, vi bodde  precis vid vattnet. 

Vatten överallt. Skolan vid vatten. Miljöer runtikring, som är så vackra. Allt som gjort för att bada och plaska och givet åka skridskor, när isen lagt sig. Det fanns drunkningssäkra grunda dammar, som var för de små – där jag åkte med dubbla medar och sedan lite djupare vatten som frös till och gjorde det möjligt att få ytor både för bandy och konståkning på samma is.

Ett rikt kulturliv med många föreningar och teater och biografer.

Thedans på söndagar på Stadshotellet, och skoldanser som Elevorganisationerna organiserade. Och så mycket mer. Studiecirklar. Speciella evenemang som elveuppträdande och  t ex mannekänguppvisningar. Lokaler fanns det gott om att låna. Det krävde absolut, att det fanns personer, som var villiga att ta initiativ och styra upp det hela, men vilka erfarenheter. vilka möjligheter.

Möjligheter som gav oss utrymme  att utforska, vem var vi, vad tyckte vi om, 

 Ett livsutrymme som var så stort. Vi kunde utforska mycket, utan att stopp och fel slog till. Och ändå var det avsevärt större vuxenansvar som omgärdade oss, som var mer kollektivt gemensamt, när det gällde att säga ifrån, när vi trampade snett och gjorde det som inte var ok. Det var vaktmästaren i skolan, det var fastighetsskötaren hemma i huset, där vi bodde, det var vuxna, som sa ifrån. Hyllningen till tanten har jag skrivit om. Hon behövdes och behövs och han också. Som hjälper till att värna våra livsrum. Som vågar stå upp och vägleda. 

Och ändå utan att kväva och begränsa. Livsutrymmet var stort nog. 

Det var en annan värld verkligen tänker jag, och funderar över artiklar i tidningen i veckan, som beskrivit barnantal i dagisgrupper på antal vuxna, på personaltäthet och yta per barn. Bilden dyker upp inom mig av barnen, som går i organsiserade led, hållande i sin del av snöret ,som håller ihop barngruppen från täten till kön. I en takt. En vuxen i täten och en som tar kön. Jag ser dem ibland på väg mot lekparken i Rålis. En liten stund av större frihet, innan det är dags att samla ihop sig och ta sin snörtamp och gå tillbaka igen. 

Jag tänker på stadsplenering och visioner om en kreativ miljö, om de offentliga rummen, där vi kan mötas, där vi kan skapa, och utbyta pusselbitar från livets dynamik. Det känns som det har blivit fattigare i den debatten. 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras