Min mamma föddes 1904. Det är väldigt länge sen sett ur en människas perspektiv. Ur människans utvecklingperiod så kort. Jag har haft anledning att tänka mycket på mamma på senare tid. På det liv jag hörde talas om och fick förstå att hon levt. Äldst i en syskonskara på fem barn. Av något skäl så var vår mamma genomsyrad av: hon ville ta vara på sitt liv. I henne föddes hon en dröm… hon ville bli lärarinna. Hon ville söka till seminariet. Hon var begåvad och kom in… men så kom TBCn, och det blev sanatorium istället.
Min mamma föddes 1904. Det är väldigt länge sen sett ur en människas perspektiv. Ur människans utvecklingperiod så kort. Jag har haft anledning att tänka mycket på mamma på senare tid. På det liv jag hörde talas om och fick förstå att hon levt. Äldst i en syskonskara på fem barn. Av något skäl så var vår mamma genomsyrad av: hon ville ta vara på sitt liv. I henne föddes hon en dröm… hon ville bli lärarinna. Hon ville söka till seminariet. Hon var begåvad och kom in… men så kom TBCn, och det blev sanatorium istället. Hennes yngsta bror däremot tillfrisknade inte utan dog i TBC. Den erfarenheten gjorde min mamma till en sann förespråkare för att inte röka. Att frivilligt förstöra sina och andras lungor, det var svårt för henne att acceptera. Tack för den delen av min fostran.
TBCn åstadkom inte bara detta, utan när hon väl var frisk igen, då var det inte ok längre för morfar, att hon skulle iväg till seminariet, utan hon behövde hjälpa till att försörja familjen.
Mormor var duktig på att sy till familjen och till andra. I det segmentet utvidgade mamma sitt territorium och blev modist, öppnade en affär i ett av rummen i huset, där de bodde. En egen företagare var född. Hon skapade mycket. Från hattar blev det Modemagasinet i Skene med kläder för barn, kvinnor och män. Hon skapade en tillvaro och ett eget kapital. Den självständighet, självförtroende och självkänsla, som detta gav, delade vår mamma med sig av till många. Hon blev föreningsmänniska. Hon engagerade husmödrar i staden, där vi bodde och i länet runtikring. Hon engagerade många som föreläsare för att hjälpa till att belysa konsekvenser av olika vägval. Ville bidra till att kvinnor blev kunnigare kring kvinnors villkor i samhället, om konsekvenser av yrkesliv resp inte, när det gäller pensioner, kring olika försäkringsfrågor, etc. Hon brydde sig och var uppmuntrande, när andra kvinnor sökte sig fram i sin tillvaro för att kunna realisera mer av sina liv. Hon brydde sig om de, som hade det tuffare i tillvaron, och hon sökte efter sätt att hjälpa till.
Varför skriver jag detta nu? Jo, inslaget i nyheterna i går kring Husby och de nyare auktoritära, fundamentalistiska strömningarna. Strömningar där kvinnor skall pressas in i av fundamentalistiska bestämda former. Där människan skall vara på ett bestämt sätt. Där homosexualitet är en djup synd. Där det verkar ok att trakassera och ge sig på de, som inte är, som man borde vara.
Det känns, som om det kan väl inte vara sant. Per som delade med sig i TV, hur han fått uppleva att det blivit mycket tuffare attityder mot honom som öppet homosexuell. Som varit med att de kastat sten in på hans balkong, smällare etc. Hur små barn sjungit hånande ramsor mot honom. Små unga, som inte fått tillrättvisningar, när de gett sig på någon på detta sättet, utan förmodligen mer snappat upp, att homosexuella är fritt fram att häckla. Var finns vuxensamhället som hjälper till att vägvisa, detta är värderingar, som vi i Sverige står för. Som står upp för det är inte ok.
Här – i det här landet – där människor steg för steg drivit en kamp för jämställdhet, för människors lika värde och rätt till lika inflytande. Rätt till delaktighet i samhället och det politiska livet. Där just att driva samhällsfrågor är en viktig förutsättning för förändring. Där vi drivit rätten till likvärdig utbildning. Där vi vill ha jämställdhet hemma. Där barn mer och mer har chansen att få leva med också närvarande och engagerade pappor. Där det är lika självklart att kvinnor såväl som män mår bäst av att utveckla sina potentialer, skapar sina liv med den självkänsla och självförtroende som kommer av detta. Där vi mer och mer förstår, att män och kvinnor som delar på ansvaret hemma också har mer oddsen på sin sida att skapa hållbarare relationer. Och lyckligare.
Tanken att dessa värden inte är givna i vårt land utan att det mejslas fram subkulturer där kvinnor fråntas sin rätt att skapa sina liv, som det är önskat och möjligt att göra det, känns så skrämmande. Att män skulle bli av med glädjen att få uppleva delat ansvar för de små och stora besluten i familjen och få uppleva de där små armarna, som kramar om och blir lyckliga över att vara också med sin pappa och inte bara mamma.
Kanske är det inte bara jag, som tagits på sängen av denna utmaning, att det bildas enklaver i samhället, som styrs av andra informella lagar och sedvänjor. Att små töser blir omskurna, och vad gör vi i vuxenvärlden åt detta, som är förbjudet? När min kompis busschauffören Olavi, berättade om hur hans buss gång på gång blivit utsatt för stenkastning om kvällarna, så kändes det som … nämen det kan väl inte vara sant. Det måste man väl kunna stävja.
Jag tror, att det är dags att ta det politiska samtalet på mer allvar igen och förstå, att värden som är åtråvärda, bärs upp av människor och vår gemensamma politiska vilja. Vi behöver prata om – vad vi värnar, varför och hur – och mycket mycket mer och inte ta våra värden för givna, tänker jag på min kammare.
Politik och samhällsstrukturer är vårat allas gemensamma ansvar att värna.