Det gör ont att inte bli förstådd

Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka… ja, så skrev Karin Boye en gång. Vis av livets erfarenheter. Det gör ont att inte nå fram. Att inte bli förstådd. Mycket mycket ondare än många förstår. Förstod vi det, så tror jag, att vi skulle lägga ner mycket mer möda att verkligen lära oss konsten att kommunicera. Att både lyssna och dela med oss av vad vi tycker. Ett samtal. 

Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka… ja, så skrev Karin Boye en gång. Vis av livets erfarenheter. Det gör ont att inte nå fram. Att inte bli förstådd. Mycket mycket ondare än många förstår. Förstod vi det, så tror jag, att vi skulle lägga ner mycket mer möda att verkligen lära oss konsten att kommunicera. Att både lyssna och dela med oss av vad vi tycker. Ett samtal. 

Två öron och en mun pratade Martin Ernst – en av huvudtalarna på Herbalifes Summer Spectacular i helgen – om.  Just för att sätta fokus på lyssnandet, som en så viktig del i kommunikationen. Lyssna, vara uppmärksam på varandra. Lyssna inte bara till orden som sägs, utan till andemeningen. Ord och andemening – så beroende av varandra för att vi skall känna oss förstådda. Att inte bli förstådd, att bli missförstådd – det gör ont. Det väcker upprördhet och motstånd. För många, som varit med om det många gånger, kan stubinen vara kort och aggressionen just under ytan. Det gör ont och väcker försvar. Och kommunikationen och samtalet går förlorat. 

Många jag träffar på, säkert gäller det mig själv också många gånger, är så ivriga att få sagt sitt, att vi glömmer – det är ett möte, som är det meningsfulla. När dina åsikter möter mina. När vi är inställda på, att ge den vi pratar med tid och uppmärksamhet. Att vi faktiskt vill höra, vad den har att säga. Ett litet inlägg i SvD idag om nya ord i svenskan – där bl a mansplaining har tagit plats. Eller som krönikören också skriver – förkarlar resp fruklarar. Med andemening att man är självupptagen och ser bara det viktiga i att förklara sin position istället för mötet. Många gånger dessutom förklarar sådant, som den andre redan behärskar, i tron att man vet bäst. Ett könsmönster verkar ligga och lura i denna vass. Män förklarar för kvinnor – de som vet lite mindre etc. Och kvinnor verkligen på vissa teritorier.

Kommunikation handlar om något annat. Det handlar om mötet mellan dig och mig. 

Dock  det är lika viktigt att man själv också vågar ta plats i samtalet. Lär sig konsten att ta plats på ett kommunikativt framgångsrikt sätt. Vågar lyssan av sig inåt, och känna efter, tänka efter, var står jag i denna fråga. Vad tänker jag? Vad vill jag? etc. Det är frestande och enkelt att göra som den andre vill. Det blir bra. Husfrid är en sjuka, som jag brukar beskriva som receptet på kärlekens död. Den är i slutändan garanterad. Att inte dela med sig av, vad man själv tänker och tycker är också att långsamt förtvina i relationen. Förminska sitt eget värde i relationen. Låta den andra bli viktigare och viktigare – för det brukar bli mönster, som håller i sig – med mindre än, att vi bestämmer oss för att göra något åt saken. Personlig utveckling. Prislappen för att låta den här typen av mönster växa är just, att man drar sig ur relationen. Lite, lite, lite i sänder och samtidigt laddar vi den vi låter ”bli starkare” med negativitet. Det är ditt fel, att jag inte utvecklar min förmåga att ta plats. Ända bort till det är inte roligt längre. Det känns inte som vi har något meningsfullt att säga varandra längre. Och det gör ont. Det blir inte längre en viktig relation. Ett viktigt sammanhang ända bort till ett viktigt samhälle. Så många alienerade människor, som inte gör sin röst hörd, och som inte blir hörda. Det gör ont.

Den smärtan måste vi förhålla oss till på något sätt. Bitter, besviken, resignerad, förbannad, upproriskt etc. Vi måste hantera den smärta, som inte blir förlöst. Den har en prislapp. 

Någon av mina klienter sa häromdagen, hur roligt tror du det är att vara gift med en betjänt. Någon, som bara gör som jag säger. Det finns ingen passion, ingen lust kvar. 

Det gör ont att inte bli förstådd. Det har en prislapp att inte anstränga sig att göra sig förstådd. Att förstå – en dans där båda parter behöver varandra. 

Så varför inte pröva att verkligen anstränga dig idag, verkligen anstränga dig att lyssna och lyssna med kontrollfrågan, är det så här du menar. Först när andemeningen också är ….rätt uppfattad, när den andre/a bekräftar, ja det är så jag menar. Den som kan avgöra om jag har förstått dig rätt, det är inte jag, utan det är den jag tolkar. Den jag försöker förstå. Och väl förstådd, att anstränga dig att berätta, så här tänker jag. Ett samtal.