Å jag vill att den andre/a skall vara så, som jag själv vill, att den skall vara. Jag tror, att den andre/a är så som jag tror, och så visar det sig. Det är inte så. Ens begreppsvärld rymmer inte verkligheten. Man lever i tron, att den stämmer och bara blir irriterad, frustrerad och arg. Varför gör den inte som den borde, skulle etc. Som hade hen samma värderingar, samma syn på tillvaron och vad som är viktigt. Samma tankar om hur få det bra ihop.
Om inte, vad återstår som förklaring till att det inte blir rätt? Du vill inte, du bryr dig inte. Jag är inte viktig för dig. Annat är viktigare etc. Bråken kan torna upp sig. Det ena efter det andra, om än det tar ett tag, innan förälskelsen skimmer har lagt sig och det mer sanna har kommit i dagern. Det som är mer komplicerat.
Det så spännande att arbeta med människor och människors föreställningar. Att dessutom kunna lotsa mot en större förståelse för, hur den ena resp den andra faktiskt är och steg för steg hjälpa parterna att ta in det och ha just det som sin utgångspunkt, när vi förväntar oss olika saker, det är så meningsfullt och berikande.
Önskedrömmar, nej de fungerar inte i relationer. Bara en stund i förälskelsen.
Kommer du att tycka om mig, som den jag faktiskt är? Kan du klara att relatera till mig just som jag är? Eller vill du stampa och skrika nej, nej, nej?
Att låta saker få vara som saker är som en utgångspunkt, ja, det försvårar för det sätter stopp för det där önskedrömmandet. Dock det förbättrar oddsen för att hitta verksamma sätt att mötas. De som har sin utgångspunkt i just verkligheten. Och som är det enda som kan fungera i längden.
Människor, relationer och kommunikation – det är otroligt spännande.