En liten hund och jag på promenader

EN MORGONPROMENAD runt Kungsholmen 

Jag sitter och njuter med Pippi i knät. Pippi är ena sonens och hans sambos hund, som varit hos mig ett par dagar. Den behöver ju ut regelbundet. Det har blivit några långa promenader. 

En fantastisk måne och dagen efter soluppgång o dagen bara öppnade sig. Från början var det inte så många vi mötte, men det kom alltfler. Pippi hade spring i benen o några små attacker i mina med. 

Ryckte det inte lite från badlusten oxå? Jo lite Men det gick över utan åtgärd. 

Under tiden jag promenerade hann jag lyssna ikapp ett par Sommarprogram. Ett med Björn Franz’en o ett med Emma Leijsne, journalist o faktagranskare. Båda programmen så berörande. Musiken i dem gjorde stegen absolut lättare. Lyssna på dem skriver jag. 

Jag kunde inte avhålla mig från att plocka skräp oxå. Plast, plast, burkar o flaskor. Glas slår automatiskt till varningsklockor både med tanke på cykelhjul o små hundtassar.

Att gå helt utan sociala krav, där mina egna tankar får uppstå i min takt o kring mina tanketrådar, det är så skönt. Så avstressande även om tankarna stundtals är riktigt utmanande. Världen är en utmanande plats. Världsbilden blir hela tiden utmanad av ny information o kullkastande infallsvinklar.

Orättfärdigheten o våra så olika livsvillkor är sån’t som berör mig. Det börjar ju redan innan vi är födda egentligen. Vi både kommer till o föds in i o lever våra liv på så ojämlika villkor.

Jag tänker på min säng, som nu skall renoveras. Några ”pockets behöver hanteras o kantstoppningen åtgärdas. Köp en ny sa en vän till mig. Han visste nog inte nypris idag 66.000-. Nej så det är inte aktuellt. Men att de kan hämta, renovera o komma tillbaka med det är otroligt. Vilken lyx. 

Samtidigt på min promenad. 

Olika sängar som uppenbaras för mig.

En äldre kvinna, som sitter helt påpälsad med

huvudet hopsjunket och neddragen kapuschong på en bänk. Runt sig fyra fem jättekassar. Förmodligen det hon äger nu. I vems mage växte hon, föddes hon till o växte upp med? Hur har hennes liv kunnat bli så trasigt?

Några km till ser jag en bylte på en soffa iklädd flera plastsäckar o också där några kassar runtikring. Det påminner mig om en liksäck. Cykeln verkar inte som gjord att cykla på och undras vems den var?  Det gör ont o jag vill titta bort. Men bilderna tränger dig på.

Den som krupit in under ett utskjutande trappa med sina kassar,  eller den som ligger på en annan parkbänk utmed vattnet, rakt av på gräset eller de där två som liksom sökt sig till varandra på pappkartonger på St Eriksgatan mitt i flödet av människor. Vars tröst ligger i mer alkohol o mer. Så burkar o flaskor ligger runtikring. Jag har sett ”bostaden” under många dagar på väg till och från gymmet. Just idag, polisen hämtar den ene. Den andre verkar helt tafatt protestera och är rädd, att de tar med fel kasse. Så får han sitta/ ligga där ensam, tills någon annan söker mer närhet i sin utsatthet på hans pappkartong. 

 Jag och Pippi går hem till mitt bo genom ingången som blir så fin med ny beläggning och planering för grönskan på g.  Hem till värme, min säng, toa o dusch o en fantastisk näringsrik Shake.

Hur mycket sv detta kan jag ta åt mig äran för? Hur mycket tackar jag mamma o pappa för ? Hur mycket har jag fått uppleva tack vare samhällskrafter, som kämpat för jämlikhet, jämställdhet o bra uppväxt för alla barn flickor såväl som pojkar. Ett samhälle med ytor o som lät barn ha spring i benen o mycket rörelse. Som hade visioner om folkhemmet och det skulle bli bra för oss alla. Vi red på en vision om det goda hemmet så mycket större än den bräckliga skapelse som familjen är för så många. En större famn, som strävade efter ett gott samhälle.  Som ville jämna ut olika livsvillkor. 

Jag sitter med shaken o örtdrycken o Pippi i knät o min själ gråter o njuter o är tacksam och saknar den visionen. Det är så mycket som utmanar och som sliter sönder och samman.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras