Vem bryr sig?

Å det är val snart. Väldigt snart verkar det som. Det är snaror, som dras åt runt mig från affisch efter affisch. Affischer,  som på något sätt skall fånga in mig, mina tankar, åsikter och visioner om ett bra samhälle i tämligen ytliga slogans. 

Det måste bli slut på våldet!!! Lägre skatter, lägre energipriser, lägre, mindre, bättre. Allt kommer bli bättre, om du väljer oss. 

Ja, vem vill inte stoppa våldet? Vem vill inte ha mer pengar till alla utgifter? Vem vill inte ha bra sjukvård? Vem vill inte att ens äldre skall få ett bra omhändertagande och slut på sina liv. 

Vem vill inte ha det lite bättre? Lite mer? 

Vad säger det om hur?  Jo, det nosas på det vid lite djupare debatter, men de blir mest att slänga raffinerad käft. 

Men de där djupare, mer inlyssnande samtalen om hur? Var är de? Var finns möjligheten att just samtala. Befriade från de där tvärsäkra påståendena? De, där man inte bara hävdar sin åsikt, attackerar de andras och talar om, vi vet bäst. Utan där man samtalar och försöker förstå varandras infallsvinklar och perspektiv. Vi lever så olika liv vi människor. Vi behöver i många fall så olika lösningar. Vi behöver verkligen varandras perspektiv, för att kunna skapa bra och hållbara lösningar, som inte bara är någon valperiod korta och som inte bara är bra för vissa. 

Jag vill inte ha våld på gator och torg, eller i nära relationer. Jag kan absolut skriva under – STOPPA VÅLDET: Jag vill att vi bryr oss. Vem vill inte det? 

Jag läste ett inlägg på Linkedin om det fantastiska kring utbildning i HLS och Första hjälpen och den förnämliga appen, som bums skickar ut signaler i nätverket, när någon behöver hjälp. Vem är närmast. Vilken tjänst! Vilka insatser! 

Vem är villig att konstruera en motsvarande app och insats kedja för människor, som behöver vår hjälp. Som verkligen behöver att andra runtikring bryr sig, och engagerar sig. 

Små människor, som växer upp i haltande omsorgsfamnar, som får uppleva en förlust av en icke närvarande förälder och tackla det i sitt lilla hjärta. Som kanske inte har någon överhuvudtaget, som orkar, kan eller har tiden att bry sig. Vem bryr sig och hur skall vi bry oss? 

Tänk om det fanns en lång kedja av människor, som så snart larmet går, är villiga att rycka ut och bry sig. Som hade sitt hjärta öppet och vågade ta de svåra mötena med en människa vars misstro mot andra redan hunnit etsa sig djupt in i hjärtat och som känner – jag får klara mig själv. En liten en som kanske sitter i trappuppgången och inte känner samhörighet med någon. Eller han som sover på gatan med kassar o rullator. Som i själen är ensam. 

Jag hade en klient idag som reflekterade över – hur kan det komma sig, att han är villig att gå upp till 6.30 och träna lite fotboll med sonen, som vill bli proffsfotbollsspelare –  före skolan?  Svaret blev, för att han älskar honom. Han älskar honom så innerligt.

Vad beroende vi är av varandra, och att vi bryr oss om varandra. Tänk om vi var många, som gjorde livräddande insatser bland så många vilsegångna överlevare, de som lär sig att hålla tillgodo med de, som släpper in dem i solidaritet o kamratskap – bara de gör som de blir tillsagda. Som blir utnyttjade på alla de sätt, mot att de får en utsträckt hand. Den där handen som är villkorad och stenhård. Skyddad en stund av de som är större och starkare och än mer djupt förråade. Som bygger vi o dom, som bygger råhet och förhärdande. 

Vem bryr sig? Vågar vi bry oss om dem eller skall vi bygga än högre och tjockare murar. Längre och hårdare straff. Det skall inte vara hotellvistelse inte. Vi och vårt samhälle skall skyddas. 

Det är vi och dom. Eller? Sommar i P1 med Sebastian Stakset, eller Emma Schols eller Per Lernström eller…. Sommar i P1 vilka perspektiv! Vad mycket vi kan lära av de som kan berika med så annorlunda perspektiv. 

Dikten ”Spela kula”

”Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Sten Selander