Å det är spännande. Jag har köpt en ny cykel. Ett beslut som har prövat mig flera nätter… gör jag rätt, gör jag fel, jag är ju en gammal kvinna, som nu satsar på landsvägscykel – snabb. Vad har tagit åt mig? Är det åldersnoja, eller är det helt enkelt alldeles rätt? Lev livet levande är min devis, och är inte detta just det? Att vilja och våga följa lusten som infinner sig, känslan att det där vore verkligen roligt. Ja, skulle någon annan pratat med mig, så skulle jag nog sagt ungefär så. Men när det kom till mig själv, så är det en stor satsning och en lite nervös.
Å det är spännande. Jag har köpt en ny cykel. Ett beslut som har prövat mig flera nätter… gör jag rätt, gör jag fel, jag är ju en gammal kvinna, som nu satsar på landsvägscykel – snabb. Vad har tagit åt mig? Är det åldersnoja, eller är det helt enkelt alldeles rätt? Lev livet levande är min devis, och är inte detta just det? Att vilja och våga följa lusten som infinner sig, känslan att det där vore verkligen roligt. Ja, skulle någon annan pratat med mig, så skulle jag nog sagt ungefär så. Men när det kom till mig själv, så är det en stor satsning och en lite nervös. Jag är kanske galen, eller som min syrra vid ett tillfälle så till mig i stridens hetta – du har ju storhetsvansinne. Vi är uppvuxna vid Vänern både i våra stadsliv – Vänersborg och på landet Timmervik. Vi hade vatten att gå ut i och simma. Långsim så där bara för att det är intressant att se naturen från det perspektivet också. Ja, den historien skall jag berätta om en annan gång. Nu tillbaka till storhetsvansinnet.
Genom år, så hade vi plockat sten i viken och slängt upp för att bygga en mur och en grillplats. Det ena året stenplock las till det andra och det blev som en liten melodi att varje gång vi gick i vattnet och upp så ingick att kasta upp någon sten på högen. Det spelade ingen roll om det var bara vi eller om det var kompisar eller gäster. Någon liten sten och större med ingick i det hela. Det blev en rejäl förhöjning av strandlinjen och jag såg inom mig, gud vilket soldäck vi kunde få där, med grillplatsen i mitten och stockar runtikring. Det helstekta lammet på spettet och vattnet och solen och en liten bastu… det vore verkligen pricken över i:et i vårt paradis… min stora syster var inte med i drömmen utan den avspisade hon radikalt och rejält. Du har ju storhetsvansinne Eva.. Och jag frågar mig just nu… har hon rätt. Varför i hela friden måste jag vilja så mycket. Kan jag inte nöja mig med min plats på jorden som den är?
Jag har prövats i mitt cykelbeslut flera gånger. Först när jag gått igenom denna affär i Cykling. Vilken gång i ordningen som jag försökt mig på att titta på och känna efter, skulle det inte vara roligt att ha en lättare cykel när jag nu cyklar en del? Men nej, inga beslut fattades och Sportson på Kungsholmsgatan känner mig vid det här laget. Flera år i rad har attackerna pågått. Men nu, nu när jag vill vara med i gruppen som skall cykla Travemunde / Köln…. då håller inte min hybrid, min Crescent Holma – 17 kg tung och förvisso med många växlar, men jag kommer förmodligen inte hålla takten med de andra. Så nu var det dags. Cykling som affär – det har Gustaf Risling pratat om många gånger, och väl där, så befann jag mig i ett virrvarr av tankar och små och större beslut kring avstånd, ramstorlekar, kadens, cykelsadlar och tempur byxor och gud vet vad, och inget liksom protesterar i mig. Det börjar gå mot ett beslut kring en cykel. Jag gick hem, sov dåligt, tänkte, vände och vred. Varför måste jag bli så där, liksom förälskad i saker och ting. Å, men jo jag fattar mitt beslut. Jag lägger handpenning på den, och den beställs. Det är bra det att den kommer aldrig. Den ena veckan efter den andra. Jag tänkte, ja stor affär för mig men kanske inte för cykelaffären… men varför hör de inte av sig och säger, nu har cykeln kommit…. jag ringer många gånger, och nej,inte än men förhoppningsvis snart. Tills de en dag säger, nej, vet vad men cykeln är borta. Paketet har fösvunnit någonstans på vägen. Å, nej… men de har fått in en annan cykel som är samma mått så kom in så skall vi titta på den. Jag tänkte …gud ser till de sina, jag får en chans att tagga ner, pust, och efter att provat.. jo absolut den är lite annorlunda, men absolut jag satsar på den.. och när jag är i affären iklädd cykelkläder och det hela för att fintrimma inställningar – jo jag är en äldre kvinna som absolut passerat de år man vanligtvis brukar satsa på dylika tingestar – så vad händer… paketet som betraktats som försvunnet levereras mitt framför ögonen på mig där jag stod i min Herbalife kläder. Cykeln var funnen. Ja så fick jag hoppa in i denna beslutsprocess igen. Fram och tillbaka, dock kärleken bestod och jag hoppas att jag imorgon får hämta ut denna cykel. Att de ringer och säger, Eva, nu, nu kan du komma. Så må det bli en intressant helg, som jag vill premiärcykla i.