Lidingöhalvan 2012 … jag kände mot slutet , nej, jag får krypa i mål. Det blev inte så, men känslan var inte rolig. Varför? Jag hade en överansträngd hälsena, och den hade väl egentligen sagt ifrån tidigare, men det var allvarliga saker på spel – min tredje Halvklassiker skulle avslutas.Tva gånger tidigare hade olika saker i livet kommit emellan och Klassikerhalvan hade spruckit. Man måste ju ha alla fyra grenarna löpande efter varandra under ett år, för att det skall räknas.
Lidingöhalvan 2012 … jag kände mot slutet , nej, jag får krypa i mål. Det blev inte så, men känslan var inte rolig. Varför? Jag hade en överansträngd hälsena, och den hade väl egentligen sagt ifrån tidigare, men det var allvarliga saker på spel – min tredje Halvklassiker skulle avslutas.Tva gånger tidigare hade olika saker i livet kommit emellan och Klassikerhalvan hade spruckit. Man måste ju ha alla fyra grenarna löpande efter varandra under ett år, för att det skall räknas.
Så denna gången var jag inte med på, att jag inte skulle kunna fullfölja. Jag kom i mål och inte krypandes. Sen väntande en hel del arbete med hälsenan och foten. Cyklingen kom att ta mer och mer över, som mindre belastande.
Nu, jag står på min lilla balkong, där jag bor och utanför springer man Halv Maran. Så många som i olika skepnader och på olika sätt tagit utmaningen och vill ta sig runt. Det är läckert att arrangemangen kan locka. Och jag står där och tankarna kommer. Jag har inte sprungit en enda gång denna säsong, i detta vackra väder . Det drog en liten sorg genom mig… för jag känner, att det har krupit in en liten rädsla i mig. Rädsla för att dra på mig något liknande igen. Den har liksom gripit tag i mig, och jag har inte riktigt tillit till min egen förmåga att avgöra, hur mycket tål jag, och när är det dags. Det låter kanske som om jag är världens runner, men det är just det jag inte är. Löpning när det kommer till att prestera är tungt. Ingen löparkropp hos mig. Många övningar har jag gått igenom. Senast att hoppa hopprep, men det hittar jag inte så bra ställe att göra på, så det har verkligen blivit lite si och så. Grannen gillar inte när jag hoppar i vardagsrummet. Och inne på gården? En känsla av att vara ganska utsatt griper mig, och det känns inte bekvämt. Ja, så håller jag på och hittar ursäkter för att ta tag i det.
Igen slår det mig vilken otrolig färskvara som träning egentligen är. Det gäller att underhålla lusten och förmågan. Att ge mig på motstånden och komma igen är det det handlar om nu.
Jag får nog försöka ta på mig skorna i morgon bitti och öva lite… några kilometer och känna, hur det känns, för det är absolut något som saknas.