Ja, det är en utmaning att vara psykolog och ha varit djupt engagerad i barns uppväxtvillkor – redan i fosterstadiet och hela vägen framöver. Att av omständigheterna blivit förd in på spår som handlade om små barns behov av anknytning och stabila relationer som är där för deras räkning i takt med att ett litet jag växer i medvetenhet om sig och andra. Denna kunskapsresa har varit och är alltjämt en så otrolig upplevelse. När små minspel, reaktioner och känslor blir meningsfulla och förståeliga.
Ja, det är en utmaning att vara psykolog och ha varit djupt engagerad i barns uppväxtvillkor – redan i fosterstadiet och hela vägen framöver. Att av omständigheterna blivit förd in på spår som handlade om små barns behov av anknytning och stabila relationer som är där för deras räkning i takt med att ett litet jag växer i medvetenhet om sig och andra. Denna kunskapsresa har varit och är alltjämt en så otrolig upplevelse. När små minspel, reaktioner och känslor blir meningsfulla och förståeliga. När mycket konventionellt allmäntyckande, som passade in i rådande världsbilder, fått ta över i brist på djupare kunskap kring, vad händer på insidan av dessa små totalt värnlösa små varelser, utifrån vad de får uppleva. en av de värre var väl – ja, jag har själv fått stryk och det har jag verkligen inte farit illa av. Nej, barn behöver veta sin plats och vad som är rätt och fel etc. Till mer sublima processer som t ex vad händer när små barn separeras för kortare eller längre tid från sin mamma och pappa. Å vilken upptäckt och revolution inombords när jag stötte på John Bowlbys forskning. Som visade på reaktionerna hos barnen, när det skildes från sina mammor. Om separationen fick bestå längre än barnet självt kunde härbärgera … hur hanterade det sin smärta och vilka reaktioner kunde man iaktta? Ja, inte fanns det mer spännande deckare ens än att få ge mig in på den resan – att lära mig om vad behöver barn.
Så vad har detta med dagens barnvagnar att göra? Ja, det är intressant att se, alla dessa otroligt supersmarta lätta både i vikt och hantering – vagnar. Men ont gör det ibland. På min mamma tid pratades det en hel del om t ex uppfällda suffletter i trafiken och hur avgaser kan komma att snurra lite runt i det utrymmet, så så ofta som möjligt inte ha dem helt uppfällda. Solen en annan fara – huden på ett litet barn så omtåligt, och solskador som sker i barndomen är de allvarligaste.
Ja, tillbaka till barnvagnar… det allra värsta och det är inte helt ovanligt …. och då tänker jag… men var i hela friden tog barnperspektivet vägen. De vagnarna som rymmer två barn men inte vid sidan om varandra som tvillingvagnar utan den ena ovanför den andra. Den där lilla korgen som är nästan nere vid marken, där en liten unge har världens chans att utveckla fobier. Där himlen är totalt frånvarande, men den lilla ungen får chansen att se in i tyget just framför näsan och dessutom i samma lilla näsa dra in de mest avgasfyllda luftblandningar, som där är. Just nära marken. Där gör det ont i både mitt mamma hjärta och mitt psykologhjärta. Vem tusan skulle av egen fri vilja lägga sig där nere i en liten påse? Och vill den eller syskonen också för den delen säga något , så vem hör i stadens brus? Örat som är den uppfångande tratten är vänt framåt på båda barnen, och mamma eller pappa har väldigt liten chans att ens se skymten av, vad som är skrämmande, vad barnet värjer för etc. Den där fina kommunikationstråden som fångar upp minspel och försök att kommunicera, att peka ut något som drar till sig barnets uppmärksamhet, att vara där och trygga upp, när man ser att något är skrämmande. Nja, inte i den vagnen i alla fall… Jag säger bara det… bärsele eller bärsjal, vilken hit det är… eller åtminstone en vagn där barnet har kontakt med sin mamma/pappa och kan kommunicera och se.
ja, det var det om barnvagnar och lite till. Att låta ögonen få ta in himlen och trädens sus i så frisk luft som möjligt. Undras hur vår livsmiljö skulle se ut om stadsplanerare tänkte lite mer på det…