Jogga Eva, nu får du ta dig samman och jogga. Av många saker som jag håller på med så är just joggningen det, som kan fylla mig med motstånd, och en känsla av …nej, det är för tungt, inte i dag etc. Det kan absolut vara annorlunda också, och där kontakten med varje steg är en glädje. Att steg för steg ta mig fram utan att stanna och hämta andan. Det är en underbar känsla. Det är bara det, att den är där inte alla gånger.
Jogga Eva, nu får du ta dig samman och jogga. Av många saker som jag håller på med så är just joggningen det, som kan fylla mig med motstånd, och en känsla av …nej, det är för tungt, inte i dag etc. Det kan absolut vara annorlunda också, och där kontakten med varje steg är en glädje. Att steg för steg ta mig fram utan att stanna och hämta andan. Det är en underbar känsla. Det är bara det, att den är där inte alla gånger.
Nu hade jag satt ut i hjärnan… söndag är min träningsdag. Dags att njuta av Hellasgården. Optimalt gott, hoppa på cykeln, cykla över Västerbron, utmed vattnet Hornstull, Årstaviken upp mitt Björkhagen och därifrån vid Markuskyrkan in i Nackareservatet ända mot Hellasgården. Det är en underbar cykeltur. Sen bakefter det en runda och denna gång hade jag föresatt mig 10 km + 5 km , så att jag visste. Nu grejar jag mina 15 km på Lidingöloppet.
Så söndag en helig dag för mig. Och hur blev det då? Ja, inte vet jag om det är femtå skorna – de är knappt skor utan närmare sockiplast – eller om det helt enkelt var för mycket förra veckan eller om det var någon annan attack, men å du världen vad jag hade ont i kroppen, när jag skulle ut. Den där söndagsjoggningen! Av 10 km så joggade jag kanske 2 och resten gick jag. Först var jag frustrerad, men det var inte mycket att göra åt det hela. Det gjorde så ont som det gjorde. Och intressant nog så hände något inom mig.
Jag började se blåbär och lingon, som jag kunde plocka och gå äta. Så härligt. Jag kom fram till ok, om detta skulle hålla i sig, så verkar jag i alla fall gå med en snitthastighet på ca 5 km i timman. Jag får väl gå runt, om det är det som fungerar också på 15 km slingan Lidingöloppet. Jag tänker inte spräcka Halvklassikern på den sträckan.
Strax därpå hittade jag några kantareller. Vad mysigt. Det doftade skog. Trafiken tystnade ju längre jag kom på spåret. Det var fågelsång som hördes. Det blev brustyst och jag kunde vara ifred med de tankar, som kom inom mig.Jag hann liksom med mig själv. Det är nästintill omöjligt att vara stressad och uppjagad i en sån miljö. Jag kunde andas så mycket mer syrerik luft. Varje andetag började kännas som en gåva. Så kom hela känslan till mig av frid och välbehag, hela ontet till trots.
Passerade Äventyrsbanan och njöt av alla som hade kul på den. De tog sig över alla möjliga passager , som jag förstod var lite hisnande. Kompisar både hejade på och tetades som vi sa i Västergötland. Härliga äventyr, som de skapade tillsammans. Och sen: det som gjorde så där jättegott i hjärtat: Föräldrar med barn, som vandrade där på stigen och kikade på saker och ting. En pappa med sin son skulle kasta bort alla kottar från stigen. En tre/fyraåring kanske i full färd med att göra det lättare att gå. Jag tänkte på alla gånger, som jag tagit med mina killar till just Hellas i en önskan att rörelse och natur skulle bli en djupt liggande önskan i dem. Naturen som är fylld av äventyr. Tittar du på Mitt i Naturen? Vilken fröjd att få följa med om så bara på TV och öppna ögonen för det äventyr som finns runtikring oss..
Jag så kom jag ut så berikad ur denna frustrerade situation. Och faktiskt berikningen stannade inte där, utan hem kom jag också med känslan: Så här måste det väl vara att ha fibromyalgi eller så. Ont överallt och hela tiden. Det kändes också värdefullt att få en upplevelse av och kanske en större inlevelse i deras situation som brottas med detta hela tiden.
Så det blev en rik söndag, och jag hoppas att joggning kommer att få sin chans nästa helg. Vilken tur att jag inte borrade mig fast i hur det borde ha varit och gått miste om en riktigt fin stund i min dag.