Dagen började lika tidigt som vanligt. Jag vaknar vid 05.00 och tänker… är jag verkligen beredd på den här dagen? På att gå och träna idag också..Jag känner efter ..hur känns det nu i bäckenet, i senor och ligament? Jag tror att jag liksom letar undermedvetet efter ett skäl, som säger nej, detta går inte. Det är nog bäst att ställa in idag. Liksom lagen om kroppars tröghet som lätt gör sig gällande. Plus gamla minnen från olika olyckor som jag varit med om.
Dagen började lika tidigt som vanligt. Jag vaknar vid 05.00 och tänker… är jag verkligen beredd på den här dagen? På att gå och träna idag också..Jag känner efter ..hur känns det nu i bäckenet, i senor och ligament? Jag tror att jag liksom letar undermedvetet efter ett skäl, som säger nej, detta går inte. Det är nog bäst att ställa in idag. Liksom lagen om kroppars tröghet som lätt gör sig gällande. Plus gamla minnen från olika olyckor som jag varit med om.
Så jag känner efter och jag hittar inte det där skälet som säger nej, utan benen sticker ut ur sängen, och jag börjar göra mig i ordning. Och belöningen kommer successivt. Jag har bokat tid med den PT, som nu bidrar till mitt välbefinnande gång efter gång. Det blir beroende framkallande må jag säga. Han tror på mig mycket mer än jag själv de flesta gånger. Och det är ju så himla härligt. Så tänjer jag mig lite till och lite mer, än jag annars skulle ha gjort. Dock fortfarande i kontroll och i en överenskommelse att han inte skall pressa mig längre än jag ger accept till. Men det blir absolut längre än jag själv skulle valt. Hänger ni med?
Klarar lite fler repetitioner och lite tyngre. Vilken gåva … jag verkligen vill skriva… unna dig denna upplevelse någon gång i livet, om du inte gjort det än. Någon annan lyfter, om du låter dig lyftas kontrollerat.
Senaste för snabbt och för okontrollerat var min bilkrock och dess konsekvenser, som lever upp lite ibland. Denna veckan har den gjort det igen. Det har gjort lite ont. Attans är det träningsvärk, är det för dålig streching, är det höften, är det mina barefeet? För tunga benlyft? Min hjärna undersöker och känner efter, för jag har ett väldigt inlyssnande förhållande till min kropp och mina känslor nu för tiden. Kiropraktorn – min livlina: Bäckenet lite ur led igen. Ok. Jag blir inte ens orolig, när han finns. Det tar honom 3 min att justera och jag går med lättare steg ut igen. Å vad skönt, och å vad skönt, att jag är rädd om mig och känner efter. Det skall kännas rätt, när jag pressar mig. Jag skall kunna bära upp det.
Jag har genom åren fått ordentliga varningar och är numera fokuserad, målmedveten, villig och försiktig. Vill liksom ta kalkylerade risker. Börjar långsamt för att sedan kunna gasa. Å vet du , det är så skönt, och så gott att känna …jag har hyfsad kontroll.
Så många gånger som jag bara har släppt på t ex i skidbacken och hoppats, att det skall gå bra. Och för det mesta har det gått bra. Fartvinden har varit så läcker, och berusningen nästintill total, men däremellan när jag tappade kontrollen och greppet släppte, när jag inte klarade svängen, utan gjorde en riktig vurpa, när jag heller inte klarade att ta en kurva med bilen, när jag hamnade på en isfläck. Lite för bråttom när jag monterade ihop stegen för att måla tak nocken, och högst upp brast den. Livet har gett mig chansen att komma igen många gånger och jag tror att jag har lärt mig. Och jag bara njuter av att kraften är kvar också i sista vändan i roddmaskinen. Kom igen Eva, pressa dig nu, allt du har, du klarar det lite till, 20 sek , 15 sekunder, 10 sekunder , 5 sekunder ….yes.. dagens pass är färdigt och jag är lycklig.