Jag fick anledning att fundera lite extra på en ny infallsvinkel av sanning mot tidigare blogginlägget. Nämligen hur sann skall man egentligen vara mot varandra.
Jag vill egentligen säga ..hur sann skall man vara mot sig själv? Det händer något med ens självkänsla, med ens egen självrespekt, när man uttrycker sig sant. Vare sig det är mot skattemyndigheten, ens närmaste, arbetskamrater etc.
Jag fick anledning att fundera lite extra på en ny infallsvinkel av sanning mot tidigare blogginlägget. Nämligen hur sann skall man egentligen vara mot varandra.
Jag vill egentligen säga ..hur sann skall man vara mot sig själv? Det händer något med ens självkänsla, med ens egen självrespekt, när man uttrycker sig sant. Vare sig det är mot skattemyndigheten, ens närmaste, arbetskamrater etc.
I varje sann mening så ger man sig en frihet och en acceptans kring – detta är jag. Det finns inget att skygga för och inte något att vara orolig för upptäckt kring. Att slippa sätta på sig en mask är värt så mycket för sinnesfriden.
Tänk bara på den där måndagssjukan, som många drabbas av. Ont i huvudet, magsjuka etc , fast det nog egentligen handlar om – man tog dåligt ansvar för att få sova tillräckligt, och utsvävningarna blev för yviga och man klarade helt enkelt inte att gå iväg på måndag morgon.
Intresant är att det känns, att det är något som inte stämmer, även om det ser ut som om omgivningen går på ens presenterade version. Men kanske det egentligen betyder, att det är svårt att förhålla sig. Man vet inte vad säga eller göra, och det är absolut tabu att anklaga någon för att ha varit måndagssjuk, när den är sjuk.
Ja, det var bara en infallsvinkel, som dök upp. Dock det, som var min utgångspunkt var opålitlighet i en relation. Att man inte säger, som det är till sin partner eller till sina barn, utan försöker få dem att tro något som inte är sant, är givetvis oavsett motiv, ett sätt att manipulera deras psyken. Det skapar så mycket osäkerhet, och så många konstiga försvarsbeteende för att avvärja avslöjanden. Att istället välja att våga vara sann, jo, jag har blivit förtjust i någon annan, eller jag valde att göra si eller så , för att jag ville inte riskera att bli stoppad, om jag sa som det var etc, etc.
Frågan går att göra mycket större också, för tittar vi på det politiska planet, så är det fullt av tillrättalagda bilder, som endast syftar till att manipulera väljare och vinna kortsiktiga segrar. Det ämnet är så stort så det är värt ett eget kapitel.
Yrsa Stenius som skrivit Lögnens olidliga lättja, formulerar sig mitt i prick, när hon skriver – den som ljuger berövar medmänniskan rätten att orientera sig. Vad bra skrivet. För verkligen ….att inte våga betro varandra verkligheten så som den är, sätter intuition och samlad erfarenhet ur funktion, och känslor och upplevelser går inte riktigt ihop.
Äkta möten , där man vågar lämna ut sig sant, det är starkt och berörande. Att öva sig i att stå upp för sig själv, och förvänta sig att bli förstådd och tagen hänsyn till, när livet får sin sanna inramning. Att vara villig att möta sina tillkortakommande och dess konsekvenser. Så viktigt för att vi skall ta ansvaret att utvecklas. Att våga, vilja vara sann.