På väg både till och från gymmet i morse så sökte mina tankar sig kring trygghet. Trygghet, vad är det? Lite inspirerat av babyflukt i går. Att hålla ett litet, litet barn i famnen och göra det på ett sånt sätt, att det slappnar av och känner trygghet. Att det är i goda händer. Så viktigt för hela vår utveckling. Att vi kan vara öppna, orädda och intagande. Nyfikenhet och övande och prövande blir ledstjärnor, där vi känner oss trygga.Trygghet det är en osynlig väv av omsorg, som smyger sig in i cellerna på oss, och vi slappnar av, vågar vara oss själva.
På väg både till och från gymmet i morse så sökte mina tankar sig kring trygghet. Trygghet, vad är det? Lite inspirerat av babyflukt i går. Att hålla ett litet, litet barn i famnen och göra det på ett sånt sätt, att det slappnar av och känner trygghet. Att det är i goda händer. Så viktigt för hela vår utveckling. Att vi kan vara öppna, orädda och intagande. Nyfikenhet och övande och prövande blir ledstjärnor, där vi känner oss trygga.Trygghet det är en osynlig väv av omsorg, som smyger sig in i cellerna på oss, och vi slappnar av, vågar vara oss själva.
Familjens betydelse, arbetsplatsens… att vi känner, att vi blir sedda och lyssnade till och respekterade, där vi verkar. Då inspireras vi och vill vara med…
Också i de större sammanhangen… i samhället.
25 år sedan Olof Palme blev skjuten mitt på öppen gata. Någon, som så mycket stod för att värna om – inte bara hela samhället – utan hade ett demokratiskt perspektiv på världen. Att visa människor i världen respekt och människovärde. I de små sammanhangen och de större. Som hade en vision som omfattade helheten och som sa ifrån, där den starkares makt begick egenmäktiga handlingar.
I morgonsoffan reflekterade Ingvar Karlsson – som var den som omedelbart fick ta över ledningen av Sverige – och han sa, det var något som brast. Sverige har aldrig blivit sig likt igen. För vem bär den där större omsorgen om hela landet – också de små medborgarna, som kommit till världen med så mycket mindre resurser än många andra.
Någon vecka efter mordet så var jag på ett uppdrag på Gotland. Där i en vrå mötte jag städerskan som stod och grät. Och sa att det gjorde så ont, att någon skjutit Olof Palme. Då gick det verkligen upp för mig, hur betydelsefullt det var, att någon har en vision, som inger oss människor hopp och inspiration. Som väcker känslan att någon bryr sig om, att det skall gå en väl. Vi kan bli påminnelser om det för varandra. Men vi behöver det i alla de konstellationer vi är deltagare i. Inklusive i världen. Världsmedborgare…. ja det är också något att vara.
Denna dagen blir en eftertänksamhetens dag.