Jag lyssnar på Mikael Wiehe. Jag vill bara vara en gammal man. Vilka ord som liksom bara känns förlösande och hoppfyllda. Jag myser och lyssnar igen.
Jag lyssnar på Mikael Wiehe. Jag vill bara vara en gammal man. Vilka ord som liksom bara känns förlösande och hoppfyllda. Jag myser och lyssnar igen.
Det börjar dra mot fredag kväll. Denna kväll skall jag vara hemma hos mig och med mig. Veden är på plats. Mat, nja inte så mycket för munnen är full av stygn, så mest flytande. Ett försök att gå mig tillmötes kring en gammal amalgamfyllning har tandkirurgen gjort. Amalgamet har flutit ut i vävnaden och det har blivit en tatuering, som tandläkaren kallar det. Tändernas förfall gillar jag inte Jag som i mina tonår blev påknackad för att göra reklam för Pepsodent. Jag hade så fina tänder. Jag önskar att jag hade kunnat vara mer rädd om dem på den tiden, och förstått vad bl a Tutti Frutti, Salt i Sol och sockerbitar+salta pengar i en god kombination skulle åstadkomma. Tandhygienist var inte påtänkt och medvetenheten låg.Så det hann bli många hål. Prislappen kom sent.
Det känns fantastiskt att kunna få rätta till sånt, som inte riktigt är, som jag önskar. Tänk att bo i ett land, där vi har tillgång till så mycket. Sjukvård, tandvård, barnomsorg är några sektorer jag tänker på. Kvalitépåfrestade, ja. Det är ett stort tryck och till synes minskade resurser till det gemensamma. Politiken är inte genomsyrad av samma energi, gemensamma visioner, som det var några tiotal år tillbaka. Jag saknar det Jag saknar debatterna, som handlade om vårt gemensamma bo. Aktion Samtal – opinionsgrupper som drev på inom olika områden. Vad behöver vi människor för att ha det bra. Ett bo, där så många som möjligt känner sig hemma och trygga. Så att vi har skäl att bli lojala med det samhälle vi lever i. Vi behöver prata politik mycket, mycket mer. Den demokratiska processen där olika röster möts och åsikter bryts, som gör att vi förstår mer av, att vi bygger tillsammans.
Bl a mina tanderfarenheter gav bränsle till mitt samhällsengagemang. Karamellkungen fick inte härja fritt med godisfrestelserna. Det blev opinion bland föräldrar som gjorde att smågodis lyftes bort från kassorna och högt upp på hyllorna. Jag ville skydda mina och andras barn från samma misstag som jag gjort. Var rädd om tänderna.
Vi ville ha samhällsbyggen, där lekplatser, grönt, och gemensamma sociala rum fanns. Nu? Min fantasi är att varenda grönområde är i farozonen – å en grön yta, som inte är bebyggd, där sätter vi ett hus. Var skall barnen mötas? Leka, springa, och hitta på? Var skall vi, som är äldre mötas? Var är våra gemensamma rum, som inte är kommersialiserade. Det är mycket nöjesetablissemang och krogen, men jag vill ha social rum, där vi kan samtala, lyssna på inspiratörer, på musik, skapa tillsammans. Ja, utvecklingen känns nog lite sorglig för mig. Det var ett mycket större samhällsengagemang förr… vart tog det vägen tänker jag, när jag lyssnar till Mikeal Wiehes senaste album och bara njuter. Jag vill bara vara en gammal man… vilka ord på svåra processer…
Helgen… Detta står på önskelistan: Sportseminarium. Biljetten är köpt, men jag är tveksam med tanke på både mun, axelbearbetning, hälsena under tryckvågsdito. Det är inte roligt att gå och frestas att delta där jag inte ska. Skall jag eller skall jag inte? Sen Call Girl skulle jag vilja se, blandat med första advent i kyrkan + adventskonsert som leds av min svåger. Sätta krans på dörren och lite dekoration av altanen, så att det känns… det är advent… ja, vilken blandning! Får nästan lust att skriva – å herregud! Ja, det var just det! Advent – Ankomst…det är längesedan merparten tänkte på Jesus födelse, som skälet att vi firar jul. Jul, vad är det? Ett tillfälle att byta en massa klappar med varandra, vara mer tillsammans än i vardagen? Kommersialismens högborg? – om än vi skall spendera mindre i år, spår trendtolkarna.
Jesu födelse, kristendom, kyrkan, som så genomsyrat människors liv och samhällets strukturer. Nu är det mycket tveksamt om Luciafirandet skall äga rum – det är ju ett helgon och sjunga psalmer i kyrkan på avslutningen? Nja, det verkar verkligen gunga kring detta. Times the are changing.
För mig har relationen till tron, till Gud blivit så annorlunda. En hjälp på vägen som heter Livet? Ett lugn, en stillhet och ett fokus, som lyfter bortanför det, som utmanar i vardagen? Något som gör sträckan livet lite lättare att bära, när det är utmanat? Ja, så har det blivit för mig. Jag tycker om att gå i kyrkan. Men gud? Vad är det? Så många definitioner och tankar… och jag har absolut inga svar utan bara ett förhållningssätt till mitt eget liv. Jag vill göra sträckan så meningsfull som möjligt. Så fylld av livgivande upplevelser och många möten som hjälper mig att förstå mer. Och jag vill vara i stunder som hjälper mig att fördjupa den kontakten med mig, med livet, med människorna i världen, den nära och den mer långt ifrån. Där är stunderna i kyrkan värdefulla. Ger mig ro, Så absolut skall jag unna mig första advent i Kungsholmens kyrka.